Taggad inför maran

Vågade inte hoppas på en 3:45 tid i går morse när jag vaknade med värk och som jag inbillade mig, alldeles för få långpass i benen. Förberedde mig ordentligt under morgonen och det började kännas ganska bra när jag väl gav mig av mot Stadion. När jag anlände till Stadions tunnelbanestation insåg jag dock till min förfäran att jag hade glömt min pulsklocka. Panik! Hur skulle det gå att springa utan att kunna ha koll på vare sig puls eller fart? P räddade mig dock och åkte hem igen för att hämta klockan. Vilken tur att jag har honom? Hade tänkt att vara i startfållan i god tid men pga detta missöde sprang jag dit i sista sekund och var där ca 10 min innan startskottet gick. Plöjde mig dock fram till 3:45-farthållarna som planerat. Tog rygg på Rickard Schuber som var cykelguide på Mallis och nu visade sig vara hare. Kändes skönt med en välkänd rygg att sikta på! Planen var att hänga med 3:45 gruppen så länge jag orkade för att sen ta mig i mål i eget tempo. Det kändes ganska tungt redan från början, de första tio kilometrarna var nästan jobbigare än de tio följande. Tävlingsnerver?

Några av farthållarna innan start

Startskottet går och P lyckas fånga mig i vimlet

Det var ganska lite folk som hejade under första varvet, det var lite tyst och nästan tråkigt längst banan. När jag nådde Västerbrons krön blev jag dock glad när jag såg gänget med trummor som brukar stå däruppe. Jag hade avklarat högsta punkten första varvet! Sen gick det snabbt nedför till Rålis. Här har jag själv suttit och hejat de år jag inte sprungit så jag vinkade lite extra till publiken. Vid Preem på Norr Mälastrand skulle P stå och det gjorde han också den här gången (till skillnad från förra året då han missade mitt första varv där) och han langade mig två gels, en som jag skulle ta vid 12km och en vid 24. Kände faktiskt att jag fick ny energi av gelen ca 2km (dv ca 10 min) efter att jag tagit den. Sprang på upp mot S:t Eriksplan och nu belönade jag mig själv genom att sätta på musiken i lurarna. Nu blev jag riktigt pepp! Grym musik och en nytändning på energifronten. Vid Vasaparken hörde jag mitt nummer ropas ut i högtalarna och mitt namn, ”här kommer Sara Jansson från SP IF”, ja han uttalade det så) och helt otroligt vad glad man kan bli för en sån liten sak! Upp med armarna i luften och ta emot hejjaropen! Sprang på, log, sjöng med till min musik. Höll Rickard inom sikte och bara njöt av att springa genom ett fullproppat Sthlm. Såg Stadion och sprang in på mitt andra varv. Började kännas lite i benen och andningen blev lite tyngre. Då dök Claes upp vid min sida. Han var lugn och sansad trots att det var hans första mara. Kändes som att han hade läget under kontroll. Vi gjorde sällskap en bit tills jag avvek för att dricka vid en station och sedan tappade honom ur sikte. Ut på Djurgården! Sprang en del av Sthlm Tri-banan och tänkte på vilken fart jag haft där i somras. Passerade 20k och tänkte på familj och vänner som nu skulle få ett mess om att ja g passerat och blev oresonligt glad över det. Såg halvmarapassagen en bit fram och blev ännu gladare. Sprang och småflinade mest hela tiden. Sen ut på tomma, tysta Djurgården på riktigt. Det började bli jobbigt och jag var riktigt glad över musiken i öronen. Den drev mig framåt.

Shumi Gerbaba från Etiopien drog ifrån redan vid starten.

Nu började pulsen stregra. Den hade legat beskedligt på mellan 150 och 160 första milen, och sen strax över 160 på andra men nu klev den upp över 170 och det kändes inte bra. Bestämde mig för att låta flaggorna dra iväg. Hellre det än att jag skulle kollapsa med 10 km kvar. Körde istället på känsla och dubbelkollade pulsen iland så att den inte skulle överstiga 172 men försökte hålla den på 170. Vid 24k klämde jag en ny gel och när vi började närma oss stan igen blev det mer folk. Pepp! Över Djurgårdsbron och där stod bästa Wendy och hejade på mig, kärlek och slängkyssar! Strandvägen kändes bra, mycket folk och jag hade energi. Okej, jag hade släppt hararna men so what? Detta var min mara och jag skulle göra det i min takt. Såg dem guppa ett par hundra meter framför så jag hade inte tappas så mycket ändå. Fick en liten energibar som jag knaprade på i väldigt små tuggor. Passerade Norrmalmstorg och Kunsträdgården och nu  var det inte lite folk längre. Det var proppat! Sprang på förbi slottet och helt plötsligt uppenbarade sig 30-kilometerskontrollen. Bara 12k kvar! Och jag höll bra fart! Hade inte tappat fart trots att jag släppt, snarare ökat. Halleluja!

Min passage gick så snabbt att P bara hann fota min rygg efter han slängt åt mig gel. Det är ett tufft uppdrag att vara både langare och fotograf!

Det var nog nu jag började inse att jag skulle kunna sätta drömtiden och det fyllde mig med sån glädje att jag nästan ville gråta av lycka. Endorfiner! Vid Slussen kikade jag upp mot kontoret och tänkte på alla arbetskamrater som var inne och slet idag och missade detta underbara. Södermälarstrand gick ganska snabbt och precis innan det var dags att ge sig upp på Västerbron för andra gången höjde jag armarna och blev påhejad av ett grabbgäng från jobbet. Västerbron var tyngre denna gång men inte outhärdlig. Jag visste att nedvägen skulle bli tung för knän och lårmuskler, det var på nedvägen som jag gick in i väggen förra året och tappade all energi och fick extremt ont i benen. Tog det lugnt nedför och det gick ok även om det smärtade ordentligt. Ökade farten när jag var nere och lät benen sträcka ut lite. Snart skulle jag få se P för andra gången! Han missade mig nästan men slängde mig en gel när jag passerade. Jag slängde en kyss tillbaks! Tog gelen direkt och skippade colastationen vid Stadshuset. Hade ju koffein i gelen jag nyss tagit. Här stod några triathletvänner och hejade och jag kände mig stark. Bara 6k kvar! De sista 6k minns jag som de allra värsta från förra året och det var väl rätt tufft i år också men jag hade så mycket glädje i kroppen då jag kände att jag kunde fortsätta hålla fart och jag skulle få en bra tid. Odengatan kändes oändligt lång men när jag tillslut passerade 40k som jag sett under flera minuter som en hägring så slog jag på farten lite. Bara 2k kvar! Med ca 1,5km kvar insåg jag att jag skulle komma väldigt nära 3:45 så då drog jag på ännu mer. Spurtade nästan hela sista kilometern och det var så sjukt att jag hade så mycket energi! Kunde dra på ordentligt och när jag tillslut kom in på Stadion lade jag mig i andra varvet och drog säkert om 50 pers som låg i innervarvet. Armarna i luften och in i mål. JAAAAAAA!

Och så en liten målgångsserie

Jag och Claes just efter målgång

Tack alla som hejade oss i mål igår, både i publik och via SMS och Facebook. Varje hejarop betyder så mycket och bara att en främling ser en in i ögonen och säger ”kom igen nu tjejen, bara lite till nu” så ger det så extremt mycket energi. Det är definitivt publiken som gör Stockholm Marathon och som gör det uthärdligt att ta sig runt. Kärlek! <3

Denna söta hund var nog den enda i publiken som inte var speciellt imponerad av oss löpare

6 people like this post.
Unlike