om mat och träning
Tävling
Ingen Järnkvinna
4 Aug 11
Inte i år i alla fall. Jag har tränat för Kalmar hela året. Jag har skaffat all utrustning och jag har formtoppat. Men det blir inget Kalmar för mig i år. Trist och väldigt dålig timing att bli dålig just nu. Kanske kommer att skriva mer om denna besvikelse senare men just nu orkar jag inte. Bryter ihop och ser sen framåt istället.
Lycka till alla underbara vänner som kör på lördag! Jag kommer att finnas där med er i tankarna om än inte på banan.
Cervélon är redo och kittad upp till tänderna
Aerodynamisk flaska att dricka ur som jag fått i present av bästa Sofie! Bara att böja sig fram och dricka när man blir törstig. På ramen sitter en snackpack fylld med gels.
Extra vattenflaskor bakom sadeln och syrepatroner in case of punka
T.o.m redo med ironman-solskärm till löpningen.
Säter Triathlon 2011
17 Jul 11
Här kommer en liten (efter korrektur inte så liten) sammanfattning av gårdagens tävling. Vi var ett glatt gäng som gav oss av från Stockholm på morgonen. Jag och Johanna med varsin sambo/supporter. Cyklarna var lastade på taket och allt kändes bra. Jag hade inte laddat upp på något speciellt sätt inför loppet utan tränat som vanligt då jag såg tävlingen mer som ett träningspass inför Kalmar än en faktisk tävling men väl där så började såklart tävlingsnerverna kännas av lite. Vi pumpade cyklarna, hämtade chip och nummerlappar och fyllde på vätska innan vi gick ned till tävlingsområdet. Det var ett litet tävlingsområde och där fanns varken tält att byta om i eller mekställ. Jag som hade börjat trimma mina växlar kvällen innan kände att jag gärna skulle ha mekat lite till för bra cykling men det blev helt enkelt inte av. Jag och Johanna råkade smita in i växlingsområdet innan utsatt tid och började packa upp våra saker. Oops! Lade upp mina saker på lilla handduken, cykelskor, hjälm, cykelglasögon, 3 gel och löparskor. Smorde in ett litet skohorn med vaselin och vaselinade sen kroppen; nacken, armhålorna och ja erhmm mellan benen.
Såhär glada var jag och Johanna inför start
Det var många saker som var skrämmande med gårdagens tävling.
1. Min första triathlontävling i år!
2. Första tävlingen med Cervélon + tempobåge + ny sadelstolpe osv
3. Första tävlingen (+andra simningen) med nya våtdräkten
4. Testet med kläder + gear inför Kalmar. Skulle det funka bra?
5. Första gången på tuffa Säterbanan. Inser att Sthlm triathlon och Kalmar Sprint som jag kört tidigare inte går att jämföra med denna tävling!
Dessa fyra tankar malde i huvudet inför starten och jag började bli lite nervös. Krängde på mig våtdräkten och begav mig ned till starten med Johanna. Här infann sig en stor glädje och vi hoppade och skuttade fram. Vi var här, vi var starka, och vi skulle få simma! Såg faktiskt fram emot simningen. Har ju satsat på simningen i år och känner mig hästlängder säkrare i vattnet och även lite snabbare. Prickade av oss på startlistan och hoppade i vattnet för att värma upp. Blev bara någon minuts uppvärmning men hann kolla så att allt kändes bra, även simglasögonen som jag panikköpte i fredags för att alla mina immar igen totalt. Damerna hade en egen startplats så jag tog mig dit och helt plötsligt gick startskottet – PANG! Var oförberedd men kastade mig ut. Kändes bra och inte så fasligt trångt. Lade mig lite utanför bojarna för att slippa värsta trängseln i början och kom snabbt in i en bra lunk. Det var två varv på 750-m bana som gällde men det kändes lite längre än 1500m? Kändes iaf bra, simmade om många blå mössor (herrar) och några röda (damer). Väl i mål kändes det som att jag hade en riktigt bra tid och jag blev nästan lite besviken när jag slängde ett öga på klockan och såg att den stod på 29 någonting. Så jäkla dumt! 29 är ju en riktigt bra tid för mig, har aldrig gjort under 30 på tävling förut! Dumma dumma hjärna som börjar fantisera om tider ned mot 27 när det känns bra att simma. Well well. Växlingen gick bra och våtdräkten är faktiskt en dröm både att ta på och av. Hade min plats jättenära ”Cykel ut” så jag slapp nästan helt att springa med cykelskor – skönt!
Jämnt lopp?
Första varvet på cyklingen var riktigt tufft. Många vändpunkter (dvs många tunga accelerationer) och backen från helvetet som varade forever. När man väl bestigit den var det lite ned och sen vända uppför igen. Det var såklart härligt på nedvägen och då gick det fort! Men vid foten av backen stod folk vid en väg där jag trodde man skulle svänga ned så det gjorde jag. FEL! Hörde att de ropade, tvekade lite och tittade bakåt, såg någon cykla förbi och trodde det var honom de ropade på för att han glömt svänga och fortsatte lite till tills jag tittade bak och såg flera passera. Bara att inse att jag hade cyklat fel! Nåväl, bara att vända om och göra rätt. Vände om , upp på banan igen och sen svänga 200 meter senare istället. De kommande varven kändes lite bättre. Cykeln funkade bra förutom att växlarna krånglade lite (dumt att meka med dem själv kvällen innan tävling) och att det gula nätet man trycker ned i flaskan mellan barsen ramlade ut i första guppet vilket resulterade i att jag fick en kaskad av vitargo över mig vid varje litet gupp under resten av banan. Vitargo är inte så trevligt att ha över hela kroppen!
Resten av cyklingen gick iaf bra. Malde på och snittade ca 20 min per varv. Hade inte varit nöjd med detta på en flack bana men nu kändes det helt ok. Kom in och växlade till löparskor och kände direkt att benen kände av backen. De var stummare än vanligt. Jag brukar tycka det är helt ok att springa efter cykling men nu var det tufft! Att banan dessutom börjar med en brant backe som sen övergår till en lååång seeg backe (kanske 1km allt som allt) hjälpte inte heller. Tog det riktigt lugnt och kände att det fick ta den tid det tog. Räknade ned backar (3 backar kvar, 2 backar kvar osv) och sprang på. Först under tredje varvet började det kännas ok, mina domnade fötter återvände och jag kunde börja ta i lite. Sprang på snabbare men slutade ändå på en, för mig, medioker löptid på nästan 52 minuter. Var iaf väldigt glad över att vara i mål för jag hade fått riktigt ont i magen under löpningen och behövde uppsöka en toalett. Blev intervjuad av en entusiastisk speaker men var så trött att jag knappt minns vad jag sa. Ville bara gå på toaletten:) Slutade som sexa av åtta startande i elitklassen med en diskning. Vet inte varför en tjej blev diskad. Kikade lite snabbt på resultaten i motionsklassen och insåg att jag iaf skulle ha vunnit om jag kört den klassen så då blev jag lite nöjdare iaf:)
Såhär jobbig var det att springa!
Sen kändes det lite bättre
Målgång
Glad att jag åkte och tävlade även om jag inte kände mig supernöjd med resultatet. Allt funkade nästintill perfekt med både kläder, cykel, våtdräkt, osv.
Några saker som gjorde mig glad under loppet
- Varje gång jag mötte Johanna eller andra kända ansikten. IronmanAlex hade alltid ett stort leende och ett hejarop över trots att banan måste ha varit lika tung för honom som för oss andra.
- En färgglad dyna som låg vid sidan av vägen i uppförsbacken på cyklingen. Varje gång jag såg den kände jag att jag kommit en bit närmre mål.
- Varje gång jag såg bästa P och Kristoffer vid tävlingsområdet för varvning. Tack för all support!
- En äldre herre som sprang om mig på löpningen. Jag tänkte att jag också vill vara vid så god vigör i den åldern!
- En karamellpåse av den gamla typen som låg vid sidan av vägen. Lika glad varje varv.
- En kille eller tjej på minigolvbanan med jätteroligt färgglatt hår.
Ja, det är såna här saker man kan bli lite glad över under ett långt och tufft lopp. Hoppas på att hitta ännu fler bra saker under Kalmar:)
Tack för tålamodet med att läsa detta långa inlägg:)
JAAA 3:45:12
29 Maj 11
Taggad inför maran
Vågade inte hoppas på en 3:45 tid i går morse när jag vaknade med värk och som jag inbillade mig, alldeles för få långpass i benen. Förberedde mig ordentligt under morgonen och det började kännas ganska bra när jag väl gav mig av mot Stadion. När jag anlände till Stadions tunnelbanestation insåg jag dock till min förfäran att jag hade glömt min pulsklocka. Panik! Hur skulle det gå att springa utan att kunna ha koll på vare sig puls eller fart? P räddade mig dock och åkte hem igen för att hämta klockan. Vilken tur att jag har honom? Hade tänkt att vara i startfållan i god tid men pga detta missöde sprang jag dit i sista sekund och var där ca 10 min innan startskottet gick. Plöjde mig dock fram till 3:45-farthållarna som planerat. Tog rygg på Rickard Schuber som var cykelguide på Mallis och nu visade sig vara hare. Kändes skönt med en välkänd rygg att sikta på! Planen var att hänga med 3:45 gruppen så länge jag orkade för att sen ta mig i mål i eget tempo. Det kändes ganska tungt redan från början, de första tio kilometrarna var nästan jobbigare än de tio följande. Tävlingsnerver?
Några av farthållarna innan start
Startskottet går och P lyckas fånga mig i vimlet
Det var ganska lite folk som hejade under första varvet, det var lite tyst och nästan tråkigt längst banan. När jag nådde Västerbrons krön blev jag dock glad när jag såg gänget med trummor som brukar stå däruppe. Jag hade avklarat högsta punkten första varvet! Sen gick det snabbt nedför till Rålis. Här har jag själv suttit och hejat de år jag inte sprungit så jag vinkade lite extra till publiken. Vid Preem på Norr Mälastrand skulle P stå och det gjorde han också den här gången (till skillnad från förra året då han missade mitt första varv där) och han langade mig två gels, en som jag skulle ta vid 12km och en vid 24. Kände faktiskt att jag fick ny energi av gelen ca 2km (dv ca 10 min) efter att jag tagit den. Sprang på upp mot S:t Eriksplan och nu belönade jag mig själv genom att sätta på musiken i lurarna. Nu blev jag riktigt pepp! Grym musik och en nytändning på energifronten. Vid Vasaparken hörde jag mitt nummer ropas ut i högtalarna och mitt namn, ”här kommer Sara Jansson från SP IF”, ja han uttalade det så) och helt otroligt vad glad man kan bli för en sån liten sak! Upp med armarna i luften och ta emot hejjaropen! Sprang på, log, sjöng med till min musik. Höll Rickard inom sikte och bara njöt av att springa genom ett fullproppat Sthlm. Såg Stadion och sprang in på mitt andra varv. Började kännas lite i benen och andningen blev lite tyngre. Då dök Claes upp vid min sida. Han var lugn och sansad trots att det var hans första mara. Kändes som att han hade läget under kontroll. Vi gjorde sällskap en bit tills jag avvek för att dricka vid en station och sedan tappade honom ur sikte. Ut på Djurgården! Sprang en del av Sthlm Tri-banan och tänkte på vilken fart jag haft där i somras. Passerade 20k och tänkte på familj och vänner som nu skulle få ett mess om att ja g passerat och blev oresonligt glad över det. Såg halvmarapassagen en bit fram och blev ännu gladare. Sprang och småflinade mest hela tiden. Sen ut på tomma, tysta Djurgården på riktigt. Det började bli jobbigt och jag var riktigt glad över musiken i öronen. Den drev mig framåt.
Shumi Gerbaba från Etiopien drog ifrån redan vid starten.
Nu började pulsen stregra. Den hade legat beskedligt på mellan 150 och 160 första milen, och sen strax över 160 på andra men nu klev den upp över 170 och det kändes inte bra. Bestämde mig för att låta flaggorna dra iväg. Hellre det än att jag skulle kollapsa med 10 km kvar. Körde istället på känsla och dubbelkollade pulsen iland så att den inte skulle överstiga 172 men försökte hålla den på 170. Vid 24k klämde jag en ny gel och när vi började närma oss stan igen blev det mer folk. Pepp! Över Djurgårdsbron och där stod bästa Wendy och hejade på mig, kärlek och slängkyssar! Strandvägen kändes bra, mycket folk och jag hade energi. Okej, jag hade släppt hararna men so what? Detta var min mara och jag skulle göra det i min takt. Såg dem guppa ett par hundra meter framför så jag hade inte tappas så mycket ändå. Fick en liten energibar som jag knaprade på i väldigt små tuggor. Passerade Norrmalmstorg och Kunsträdgården och nu var det inte lite folk längre. Det var proppat! Sprang på förbi slottet och helt plötsligt uppenbarade sig 30-kilometerskontrollen. Bara 12k kvar! Och jag höll bra fart! Hade inte tappat fart trots att jag släppt, snarare ökat. Halleluja!
Min passage gick så snabbt att P bara hann fota min rygg efter han slängt åt mig gel. Det är ett tufft uppdrag att vara både langare och fotograf!
Det var nog nu jag började inse att jag skulle kunna sätta drömtiden och det fyllde mig med sån glädje att jag nästan ville gråta av lycka. Endorfiner! Vid Slussen kikade jag upp mot kontoret och tänkte på alla arbetskamrater som var inne och slet idag och missade detta underbara. Södermälarstrand gick ganska snabbt och precis innan det var dags att ge sig upp på Västerbron för andra gången höjde jag armarna och blev påhejad av ett grabbgäng från jobbet. Västerbron var tyngre denna gång men inte outhärdlig. Jag visste att nedvägen skulle bli tung för knän och lårmuskler, det var på nedvägen som jag gick in i väggen förra året och tappade all energi och fick extremt ont i benen. Tog det lugnt nedför och det gick ok även om det smärtade ordentligt. Ökade farten när jag var nere och lät benen sträcka ut lite. Snart skulle jag få se P för andra gången! Han missade mig nästan men slängde mig en gel när jag passerade. Jag slängde en kyss tillbaks! Tog gelen direkt och skippade colastationen vid Stadshuset. Hade ju koffein i gelen jag nyss tagit. Här stod några triathletvänner och hejade och jag kände mig stark. Bara 6k kvar! De sista 6k minns jag som de allra värsta från förra året och det var väl rätt tufft i år också men jag hade så mycket glädje i kroppen då jag kände att jag kunde fortsätta hålla fart och jag skulle få en bra tid. Odengatan kändes oändligt lång men när jag tillslut passerade 40k som jag sett under flera minuter som en hägring så slog jag på farten lite. Bara 2k kvar! Med ca 1,5km kvar insåg jag att jag skulle komma väldigt nära 3:45 så då drog jag på ännu mer. Spurtade nästan hela sista kilometern och det var så sjukt att jag hade så mycket energi! Kunde dra på ordentligt och när jag tillslut kom in på Stadion lade jag mig i andra varvet och drog säkert om 50 pers som låg i innervarvet. Armarna i luften och in i mål. JAAAAAAA!
Jag och Claes just efter målgång
Tack alla som hejade oss i mål igår, både i publik och via SMS och Facebook. Varje hejarop betyder så mycket och bara att en främling ser en in i ögonen och säger ”kom igen nu tjejen, bara lite till nu” så ger det så extremt mycket energi. Det är definitivt publiken som gör Stockholm Marathon och som gör det uthärdligt att ta sig runt. Kärlek! <3
Denna söta hund var nog den enda i publiken som inte var speciellt imponerad av oss löpare
Marathondags
28 Maj 11
Sådär. Alla förberedelser är gjorda och idag smäller det! Åh vad skönt att det äntligen är dags!
Typiskt nog vaknade jag i natt/morse med extrem kramp i magen. Sån där som vi tjejer får en gång i månaden. Inte en bra start! Preparerar med smärtstillande och en stor kopp varm te och det känns nu lite bättre. Dags för marafrukost! En något nervös kill på jobbet som jag inte känner ska springa sin första mara idag och igår letade han upp mig och det märktes att han var riktigt nervös. Han vill äta hur jag skulle äta från och med igår fram till loppet. Utifall att någon mer är intresserad av mitt kostupplägg ser det ut såhär.
Fredag kväll – god pasta på Vapiano. Till det en stor passionsfruktsjuice. Två resorb/alt magnesiumdryck innan jag somnar.
Lördag morgon. Gröt med kiwi, bär, frön och hasselnötsmjölk. Till det juice (Brämhults apelsin/ananas) och ett kokt ägg. Sörplar på en Resorb alt magnesiumdryck fram till starten.
NU KÖR VI! Vill du följa mina resultat, SMS:a SM 8893 till telefonnr 72700.
Marathonförberedelser
26 Maj 11
På lördag gäller det! Dags att springa mitt livs andra marathon. Även om det inte är målet mer året så har jag tränat mycket för det och vill gärna göra ett bättre resultat än förra året. Såhär förbereder jag mig inför ett marathon.
Träning
Trappade ned på träningen redan under förra veckan och sedan i söndags har jag kört två lugna löppass och ingen alternativträning. I morgon springer jag sista passet innan maran och det blir ett mycket kort och långsamt pass. Ca 3 km i 6-minuterstempo med endast ett par snabbare rusher för att få igång benen.
Mat
Äter bra och näringsriktigt hela veckan. Äter inget speciellt extra. Kroppen är van vid mycket träning och bara det att jag inte tränar så mycket gör att jag lagrar mycket extranäring i kroppen.
Sömn
Ser till att få minst åtta timmar sömn varje natt. Det är skönt att sova:)
Utrustning
Ser till att planera och skaffa all utrustning i god tid för att slippa stressa och dessutom testspringa med allt så att det inte är något som sitter dåligt när det väl gäller. Är du ändå orolig för skavsår på specifika ställen? Smörj med vaselin! Sår här ser min utrustning ut i år.
Linne från Adidas Stella McCarny-kollektion, shorts från Casall, kompressionsstrumpor från Löplabbet och hörlurar från Urbanears
Linnet är färgglatt så att mina fans lätt ser mig och kan heja ordentligt, dessutom har det snygga detaljer
Byxorna har bred linning i midjan vilket jag vill ha på byxor, gummilinningar i benen som håller dem på plats samt praktisk ficka där bak till MP3-spelaren
Riktigt snygga och praktiska hörlurar från Urbanears men en typ av hörapparatsdesign som gör att de sitter fast riktigt bra i öronen även när det skumpar
Och vem kan motstå något som kommer i en så snygg ask med tetrisfunktionalitet?
Skorna är ganska nya men väl beprövad och omtyckt modell, Asics Gel Kayano 17 i ny snygg förpackning. P tyckte att jag var lite konstig när jag placerade den i hans vitrin men jag tycker att den förtjänar en plats där:)
Energi
Dagen innan loppet tar jag två tabletter resorb. På tävlingsdagen tar jag ytterligare en tillsammans med frukosten. Under loppet planerar jag att dricka vid vätskestationerna i år, till skillnad från förra året då jag hade vätskebälte. Jag hoppas att det går bra. Tänker också ta en gel vid 12, 24 och 36 km.
Så. Nu är allt förberett. Nu är det bara att längta till tävlingsdagen!
Sthlm Marathon 2011 here I come
12 Apr 11
Startbeviset har anlänt! Mitt startnummer är 8893 vilket innebär att jag startar i startgrupp D, i första omgången. I år har de visst delat upp det hela i två starter och jag är glad att jag hamnar i första så att jag slipper vänta. När startskottet går vill man ju bara springa! Trots att jag egentligen inte har något mål för Sthlm marathon i år då det bara är ett delmål mot Kalmar så har jag goda förhoppningar om att sätta en bättre tid än förra året utan problem. Åh, nu börjar jag längta till loppet!
IRONMAN 2011
6 Jan 11
Så är det gjort… jag är anmäld till Kalmar triathlon -
IRONMANdistans den 6:e augusti 2011! Blir nervös bara av att skriva det här. Nu jäklar är det fullt upp med
träningsplanering! Tips och trix på hur man lägger upp sin träning
inför denna utmaning mottages tacksamt.
Mitt första tjurrus…
16 Okt 10
Idag sprang jag mitt första tjurrus någonsin. Jag hade fått äran att springa i Team Divines färger, även om jag inte officiellt var med i laget (sen anmälning). Detta var jag grymt tacksam för då de var så sjukt snygga!
Team Divine IF i snygga adidas-outfits
Lisa hade sytt snygga, matchande buffs
Allt bådade väldigt gott med solsken och glada människor. Vi var lite sena till starten och hamnade därför i andra startgruppen istället för första som planerat. Detta betydde att vi startade vid 12:15 istället för kl 12. Väl iväg kändes det bra och de första 3 kilometrarna var ganska lugna. Precis efter att jag passerat P, Anders och våra övriga supportrar vid 3-kilometersmarkören så kom dock första vattenhindret. Inte så farligt men vatten och lera upp till låren. Strax efter kom ännu ett. Vid det här laget sprang jag nästan själv då vi startade tidigt i startgruppen och jag och några få till hade dragit ifrån den stora massan. När vi kom till nästa vattenhinder sprang tjejen framför mig runt och en extrasväng vid sidan av. Jag tyckte det verkade onödigt då vi redan var blöta och leriga upp till låren så jag drog rätt på. Döm av min förvåning när jag plumsade i och inte bottnade! Simmade genom gyttjevatten fyllt med vita grenar som kunde liknas vid ben av döda djur. Huga! Simmade genom till andra sidan och kunde knappt komma upp då jag inte bottnade och det inte fanns något att skjuta från men lyckades tillslut dra mig upp. Efter detta blev det riktigt jobbigt ett tag då jag blev så tung. Både lera och vatten fyllde kläderna och det kändes som att jag vägde 2 kilo mer. Sprang på i något långsammare tempo. Kändes som att jag hade sprungit minst sju kilometer när jag plötsligt sprang förbi femkilometersskylten. WTF? Bara att fortsätta. Klockan hade ballat ur av all lera så jag visste varken hur långt eller länge jag sprungit.
Var lite orolig innan start då jag valt att springa i de nya icebugsen. Hade varit en del snack om att det inte skulle vara optimalt med spikar på skorna på berghäll. Skorna var dock helt fantastiska och jag behövde inte känna mig osäker på foten en enda gång, oavsett underlag. Såg andra som halkade till då och då men jag kände mig stadig som en elefant. Lika bra som fina…
Mina Icebug Heros-l
Efter ett tag började jag komma ifatt framförvarande grupp och när vi väl nådde den fruktade myren var det så packat med folk att jag inte själv kunde bestämma tempo utan det var bara att falla in i ledet. Detta höll i sig nästan hela vägen in i mål och det var lite av en besvikelse då jag fortfarande hade mycket energi att ge! Tyckte hindren på slutet var roliga men jag hade kunnat ta i ännu mer om det bara funnits lite utrymme…
Sprang i mål på 1:08:10, en okej tid och på plats 89 av 1094 i damklassen. Detta är något jag gärna gör om!
Före. Rosa och lila.
Efter. Jämnbrun men glad. Ursäkta leran på tänderna:)
En stackars tjej som druttat i ännu värre en mig
In action 1
In action 2
In action 3
Bild som visar hur djupt ned i leran jag var samt att jag skulle passa bra i skägg:)
42 sekunder från drömgränsen…
10 Okt 10
..men med nytt PB. Vet inte om jag ska vara besviken för att jag missade 45-minuterstrecket eller nöjd för att jag satte nytt PB på milen och en jäkligt bra tid. Jag väljer nog nöjd. Hade alla förutsättningar för att sätta en riktigt bra tid idag. Formen, uppladdningen, känslan i kroppen osv. Tror helt enkelt att 45:42 var gränsen för vad min kropp klarar av just nu. Har liksom inget annat att skylla på:)
Första 2-3 kilometrarna kändes fantastiskt bra. Susade fram med ett leende på läpparna i ca 4:17-tempo. Tog rygg på Lina även om jag inte tror att hon märkte det då hon var så inne i sitt löpande men jag låg bara något steg bakom under de 3,5 första kilometrarna. Sedan började det kännas jobbigt och det började gå lite långsammare. Gick över till att köra lite på puls då jag inte ville ta ut mig och såg till att inte överskrida 179. Mellan 4 och 6 kilometer var det som värst och när jag passerade 5-kilometersmarkören på 22:03 kände jag mig sugen på att ge upp och lägga mig i ett lugnare tempo. Men viljan drev mig vidare! Märkte att snittiden gick uppåt hela tiden och att det skulle bli tajt att hålla mig under 4:30. Nötte på och tänkte att jag kanske skulle kunna öka de två sista kilometrarna men det var för tufft. Körde på i jämt tempo men hade lite krafter kvar till en spurt runt Hässelbys IP där målgången var. I mål väntade P med kanelbullar till mig och alla vänner som sprang. Då blev jag glad trots missad måltid:)
Riktigt härligt lopp att springa, detta gör jag om nästa år – då på mindre än 45 minuter!
Känns lite skevt att springa i samma startgrupp som Musse & co. Musse sprang för övrigt i mål på 29:21
Min målspurt
Mer målspurt
