Tävling

Nu har det gått lite tid sedan målgången och jag känner äntligen att jag orkar sätta mig ned och skriva ordentligt om denna upplevelse. Trots några små missöden var detta ett fantastiskt lopp!

Innan start, filosoferar över vad som kommer att stå på klockan nästa gång jag är här

Stockholm Marathon 2010 blev mitt första maraton och överlag så var det en helt och hållet GRYM upplevelse! Stämningen, vädret, banan och den fantastiska publiken gjorde detta lopp till ett av årets absoluta höjdpunkter för mig! Jag började dagen med en rejäl grötfrukost och en smörgås. Tog en kaffe ute i solen och läste och slappade lite, försökte helt enkelt fokusera på något annat än min nervositet. När man har laddat för något i ett halvår och den stora dagen äntligen är här, då är det lätt att låta nervositeten ta överhanden! Som tur var hade min snälla syster kommit upp för att heja på mig och agera support så det tog lite fokus bort från att vara nervös att hänga med henne istället. Vid tolv åt jag lite pastasallad för att inte bli hungrig under loppet, men inte så mycket att jag skulle riskera att det skvalpade runt i magen. Vid ettrycket hoppade vi på en buss bort till Stadion!

I kön till bajamajan

När vi kom fram var klockan redan rätt mycket och startfållorna var fullpackade med folk. Jag var tvungen att kissa en sista gång och det var så klart lång kö till bajamajorna men det var bara att bita ihop. När väl det var klart tog jag farväl av syster och pojkvän för att traska bort mot min startfålla. Hade blivit tilldelad startgrupp E, den nästsista och bort dit var det lång kö. Hamnade på sidan av själva fållan då det var så fullt. När startskottet gick handlade det mest om att först ta sig upp till själva fållan och sen bli tryckt fram mot startlinjen. Väl där började folk småjogga lite men det var väldigt trångt och det gick inte snabbt. Önskade att jag hamnat lite längre fram i gruppen då det kändes som att jag fick hålla tillbaka hela första milen. Först på södermälarstrand och när vi besteg västerbron första gången som jag kände att jag kunde springa på i mitt bekväma tempo. Hade mycket mer att ge i början men hölls tillbaka av allt folk och att jag inte ville slösa energi på att kryssa för mycket. Första milen avverkades på ca 57 minuter men jag tror att jag lätt hade gjort det på 53 med samma energiåtgång om jag bara sprungit med folk som körde på.

De snabba killarna vid starten

Jag hade tillslut bestämt mig för att springa med vätskebälte, att den extra tyngden vägdes upp av att jag slapp stanna vid vätskekontrollerna och under den första milen funkade det oklanderligt. Hade två flaskor vatten, två flaskor coca-cola och en flaska redbull. Tömde det sista uppe på västerbron då jag kommit överrens med syster och P att de skulle stå nere på norrmälarstrand med nya flaskor åt mig. Döm av min förvåning och frustration när jag inte hittade dem där. Sprang med alla flaskor i händerna, beredd att kasta dem och stoppa i nya och så hittade jag ingen där! Det hade helt enkelt blivit för tajt med tid att ta sig från Stadion, hem och hämta grejer och ned till norrmälarstrand. Var bara att stoppa tillbaka flaskorna och fortsätta springa. Hade nästan gråten i halsen lite där när jag tänkte på de kommande 25 kilometarna helt utan mitt välplanerade vätske- och energiupplägg. Bet ihop och stannade vid nästa vätskekontroll och drack vatten och sprang sen på. Tack och lov hade P tänkt till och åkt upp till S:t Eriksplan istället så där mötte han upp mig med ny vätska och två gels. Hurra, dagen var räddad! Tryckte i mig en gel, lite vatten och sprang på. Kändes superbra nu och jag bara sprang på i ganska bra tempo.

Varvade Stadion för första gången och sprang ut mot Djurgården. Här gick det lite segt i början med långa sega uppförsbackar men fick sen upp tempot igen och njöt av den relativa friheten här! Vackra miljöer, lite mindre trångt och det kändes bra i kroppen. Missade helt när jag passerade 27-kilometersgränsen, det längsta jag någonsin sprungit tidigare och tänkte på det först när jag passerade 29-an på Strandvägen. Tjoho tänkte jag, jag kan springa såhär snabbt hur långt som helst! Så jag körde på, passerade den ökända 30-kilometersgränsen och travade in på Södermälarstrand. Lyssnade på musik och kastade slängkyssar åt folk jag kände längs banan. Var inte så orolig för Västerbron, vi är ju vänner jag och bron, springer där flera gånger i veckan. Och första vändan över hade ju gått som en dans. Denna gången gick det trögare. Segade mig uppför sakta och försiktigt med korta små steg. Det var på nedvägen som benen började säga ifrån. Hade sprungit ca 34 kilometer, i ett tempo bra mycket högre än mitt vanliga långpasstempo och nu tyckte benen att det blev för mycket. Varje steg nedför bron brände i lårmusklerna. Sade till mig själv att det inte var någon fara, bara musklerna som var trötta men inga leder som klagade. Bara att stå ut med smärtan! Såg ju fram emot ny vätska vid Rålis där syster och P denna gång iaf stod for sure! Fick nya flaskor, mumlade nåt om att ”det är inte roligt längre” och sprang vidare. Hade så bråttom att jag tom glömde gelen men det gjorde ingenting. Hade tillräckligt med cola och redbull i bältet, så mycket sötsliskig dryck att jag sprang och längtade efter vatten. Här efter blev tempot mycket lägre. Den berömda väggen var mitt framför näsan på mig men jag vägrade att springa in i den. Tänkte tanken att det här går inte, jag ger upp men slog genast bort den. Var ju bara 7 km kvar nu! Joggade på, tror jag började ligga i 6-minuterstempo här. Kämpade ändå för att hålla mig där och inte gå ned i ännu lägre hastighet. Kilometerskyltarna gled förbi väldigt långsamt nu, till skillnad från tidigare då jag tyckte att de bara flög förbi. Försökte tänka positivt, log åt publiken, hi-5ade med barnen längst banan och lät folk spruta vatten på mig men det kändes otroligt tungt. När jag väl passerade 40 km minns jag att jag tänkte att jag nog inte skulle klara tolv minuter till, men sen tänkte att jag har ju sprungit nästan fyra timmar, vad är 12 minuter egentligen? Och så drog jag på lite. Ökade faktiskt tempot de två sista kilometrarna och spurtade in på Stadion av vad som kändes som superhastighet men som säkert bara var 5-minuterstempo. Tänk vad de kan de stackars små benen ändå! Väl över mållinjen började jag gå. Benen gick framåt av sig själv och det gick knappt att stanna. Gick förbi och fick min medalj som i en trans, slussades ut ur Stadion, fick en flaska vatten, fortsatte att gå tills jag äntligen såg min P med kameran i högsta hugg. Först då insåg jag att jag hade gjort det. Jag hade sprungit en maraton, och jag hade gjort det på i princip exakt min utsatta måltid. Då infann sig euforin!

Strax efter målgång

Svettig och glad!

Efter loppet var jag inte sugen på nåt, tack vare mitt höga intag av sötsaker under loppet. Kunde inte ens få i mig en Gainomax men tvingade i mig en banan. På kvällen blev det som utlovat pizza, salt och gott! Ben&Jerry-glassen som jag förberett med var jag dock inte sugen på. Sov ganska dåligt på natten, vet inte om det berodde på allt koffein jag tryckt i mig under dagen eller om det bara var kroppen som hade svårt att gå ned i varv. Mina hälskavsår kände jag inte av på hela loppet men jag märkte efteråt att jag hade lite ont i en tånagel, inget som besvärade mig under loppet dock, tack och lov.

Mellantider

Split	Tid	Sträcktid	min/km	km/h	Plac.
5K	00:28:03	28:03	05:37	10.7	896
10K	00:56:19	28:16	05:40	10.61	803
15K	01:24:10	27:51	05:35	10.77	797
20K	01:51:45	27:35	05:31	10.88	751
Halvmaraton	01:57:56	06:11	05:40	10.62	765
25K	02:19:48	21:52	05:37	10.71	712
30K	02:47:26	27:38	05:32	10.86	670
35K	03:16:58	29:32	05:55	10.15	648
40K	03:47:20	30:22	06:05	9.88	671
Mål	04:00:21	13:01	05:56	10.12	690

Igår hade jag lite svårt att gå, på grund av onda muskler. Men jag är så himla glad att inget värre inträffat! Inga skador, bara trötthet och träningsvärk. Så härligt att känna att man har en frisk och stark kropp som kan klara av (nästan) vad som helst! Om någon frågat mig i lördags om jag skulle springa en maraton igen hade jag sagt ”aldrig, över min döda kropp!”. Idag funderar jag på att genast gå in och anmäla mig till nästa år:)

Firade igår med champagne och jordgubbar i solen i Rålis, med utsikt över bron jag besteg två gånger dagen innan

Tack Stockholm för detta maraton. Jag överlevde! Nu går jag vidare och planerar för nya mål. Vi ses förhoppningsvis nästa år!